Chefredaktörens februari
Februari, årets kortaste månad. För mig är det alltid månaden som inom studielivet alltid definieras av två saker, dels Herrmiddagen med allt det yra och glada kaos det innebär, och dels alla förberedelser som görs inför spexet. För de allra flesta är februari den månaden där spexet verkligen börjar komma till liv för de olika grupperna, korrarna börjar se hur deras planer fungerar i verkligheten när dansarna har mer än en dans att öva på, sy-fiilis har åtminstone i slutet av februari enbart detaljerna kvar och kulisserna blir till största delen färdiga så att enbart sena kvällar för kulisscheferna räcker för att få det sista klart. Arren i sin tur blir klarare när orkestern börjar få flyt och sångtexterna ändras vid behov för att bättre passa, medan omstarterna dryper in, kanske till och med så att inte alla handlar om mat.
För mig är februari en väldigt hoppfull tid. Där januari ofta har en lite deppig vibb, julen är över och jag återigen har spenderat för mycket pengar på julklappar, julrean eller bara annars på roliga saker på jullovet, samtidigt som vårterminen börjar och det är en halv evighet tills att man har lov igen, är februari en väntans tid full av förhoppning. Ännu hinner man få alla fantastiska detaljer till spexet färdiga men också annars hinner man med de saker man tänkte att man skulle göra under vintern men som man inte hunnit med än när januari kanske varit lite för kall för att man riktigt skulle vilja lämna ens mysiga soffa hemma.
Varje gång februari kommer har jag alltid en massa planer om vad allt jag skall få gjort under denna månad. Jag skall söka
stipendier, jag ska åka pulka, jag ska städa undan de sista barren som julgranen lämnat efter sig och som fortfarande ligger halvskymda under mattkanten. Jag ska hitta en ny årsfestklänning eller nya skor eller på något sätt förnya mig eller mina accessoarer tills årsfesten. Jag ska ta nya tag med läsandet och nu den här gången verkligen satsa på tenten och inte se igenom någon av mina favoritserier på Netflix för en tredje gång. Jag ska få färdigt de sista julklapparna som kom i form av presentkort för att jag inte hunnit sticka klart andra yllesockan. Kanske jag till och med skulle hinna läsa en bok som inte är studierelaterad.
Februari är årets kortaste månad. Ändå är februari för mig en av de månader som
oftast har den längsta to-do-listan. Det må vara att de flesta är roliga saker, eller åtminstone saker som leder till något roligt, men varje gång när jag i slutet av februari tittar på min långa lista på vad jag tänkt att jag skulle hinna med blir jag förvånad. ”Hur kunde jag tro att jag verkligen skulle hinna med allt det här på endast 28 dagar?”
Svaret är kanske att jag inte egentligen tänkte att jag skulle hinna med allt. Det viktigaste är inte resultaten, utan min tilltro till att jag kommer att få uppleva en massa roligt. Det kommer att bli lite mindre kallt, så man inte fryser ihjäl om man är ute längre än en halvtimme. Det kommer att bli en tid där man hinner göra annat än att bara stiga upp, gå till uni, komma hem, dö hemma för att det är kallt och grått ute, gå och sova och vakna till en ny grå dag. Det kommer att komma en dag där allting med spexet funkar och man kommer att sitta och skratta så att ögonen tåras. Februari är årets kortaste månad, men för min del betyder det också att min väntan är kort. Min väntan på våren, på spexet, kort sagt, på det goda livet som komma skall.
