Mantsinsaari 1939 – Mejlans 2019
För en vecka sedan var det 80 år sedan Vinterkriget bröt ut, vilket knappast någon i Finland har missat. Reportage berättandes om krigets fasor, och om hjältebragder har publicerats hela hösten och själv känner jag, att jag för länge sedan fått mitt lystmäte i att läsa om det. Det är kanske därför lite bakvänt att jag själv nu skriver om det.
Mantsinsaaris 1120 m långa pir. Bild tagen från https://www.kuvakokoelmat.fi
Vy över Mantsinsaari by. Bild tagen från https://www.kuvakokoelmat.fi
Mantsinsaari. En ö i Ladoga, knappa 400 km fågelvägen från Helsingfors, med cirka 1500 invånare som främst livnärde sig på jakt och fiske. På de bilder som finns att tillgå verkar det hela som en pittoresk litet samhälle. Ett helt annat samhälle än det som min morfar var van vid, som Helsingforsbo i flera generationer och aktiv thoracal från och med mitten av 30-talet. Thoracalerna hade inte ännu en egen samlingslokal, men det hindrade dem inte från att ivrigt fira tillställningar i Nylands nations utrymmen. Min morfar lär vara den som satte ihop Thoraxklubban* bestående av en ryggkota fogat med ett revben, ihopsamlat från det sk. Asis, där de hade anatomikurserna (och vars första kurs lär ha börjat med att dissekera en katt, en upplevelse många har hört om i gycklet ”Mustan kissan Tango”). Denna klubba svingade han själv glatt som ordförande för klubben 1937-38 på månadsmötena.
Ett år senare var förändringen total. Borta var de gemytliga kvällarna i goda vänners lag, i utbyte till en vinter i -36°C, där strålen frös i luften innan den nådde marken om man kissade utomhus. Som Mantsinsaaris sanitetslöjtnant var min morfar placerad under vinterkriget, den enda medicinskt kunniga personen på ön. Han var 24 år och drygt halvvägs i sina studier. Som ensam person ansvarade han för att sköta om alla de skadade, rädda det som räddas kunde, pussla ihop bitarna så att de skadade kunde skickas vidare till mindre primitiva sjukstugor. Tillsammans med en teologistuderande ansvarade han för att försöka få hem de som inte klarat sig; teologstuderanden skrev brev hem medan min morfar identifierade de döda.
Mantsinsaari ansågs vara en miltitärt strategiskt viktig bas, då man via denna kunde styra över största delen av Ladoga. Till sitt bruk hade försvaret 2 kanoner, med vars hjälp Finland höll ön tills vinterkrigets slut i mars. Strax innan evakuerades alla sjuka från ön till klostret i Valamo, över isen medan himlen runt omkring dem stod i brand. Min morfar skidade som sista man, och var övertygad om att han skulle dö medan bomberna föll omkring dem. Han överlevde allt till trots, med ett stort obehag för allt som kunde liknas vid granater och bomber; nyårsfirandet med raketer var inte hans favorithelg.
Hans obehag för raketer hjälptes ju inte heller av att han tillbringade hela fortsättningskriget i frontlinjens korsun. Han fick erbjudandet att flytta till ett lugnare område, men tackade nej då hans dåvarande korsu hade ett litet rum där han vid sina lugnare stunder kunde läsa på tenter. Genom hela kriget läste han och fick kortare tider ledigt för att tenta bort kurser i Helsingfors, innan han måste bege sig tillbaka till fonten. Då jag tänker på hur mycket ståhej det var när Terkko fick ett kafé, och hur studeranden, mig inklusive, klagade och fortsättningsvis klagar över hur man numera inte kan läsa på grund av oljudet, beundrar jag min morfar och hans vilja att lära sig mera, hans tilltro och hopp för en ljusare framtid som inte alltid kunde ha tett sig så nära förestående eller ens möjlig under vissa perioder.
Urval av de brev min morfar skickade min mormor: “[Aldrig har jag gått till en tenta med slarvigare kunskaper, men] jag har heller aldrig kommit från en tent utan att harmas över att man kunnat och lärt sig så mycket som man inte alls behövat kunna. Så går det nog inte denhär gången men strunt i det…”
Det sägs att det tar 2 generationer för att ett krig inte längre ska påverka en person psykiskt, och att jag, som ändå såpass ung, hade en morfar (och en mormor) som aktivt deltagit i krigen, vet jag att inte längre hör till normen. Det är väl just på grund av detta, och på grund av alla de brev som min familj ännu har sparade från kriget mellan mina morföräldrar, mellan dem och deras föräldrar och syskon, som det känns extra nära. Min morfar dog 4 år innan jag föddes, men detta till trots har han under min studietid lyckats stötta mig i mitt studerande inom medicin.
Jag är betydligt längre i mina studier än vad min morfar var när kriget började, och, eftersom jag idag har en vecka till min sluttent, är jag längre än vad min morfar var i sina studier när kriget tog slut. Samtidigt kan jag inte för mitt liv tänka mig att jag kunde klara av det som han gjorde under dessa nästan 5 år. Att man dessutom bör tänka på är att krigets fasor inte var något som kunde stängas av eller glömmas när freden väl kom. Alla hade drabbats på något sätt av kriget, vare sig det var fråga om att ens hem inte längre fanns kvar, eller att en eller flera av ens nära och kära omkommit. Veteranernas posttraumatiska stress, bristen på debriefing och spöken från krigen påverkade inte bara dem utan hela deras omgivning. Att Finlands befolkning efter detta lyckats kravla sig upp ur detta tumult och skapat en trygg vardag är definitivt något att fira.
Veteranerna är värda allt vårt tack och mer därtill. Finland firar i år sitt 102 år som självständigt, men då vi firar vår självständighet kan man inte glömma krigen 1939-1945. Vårt Finland bygger på det som våra tidigare generationer har uppoffrat och byggt upp och vår uppgift är att förvalta, att förbättra där det behövs och skapa en ännu bättre värld. Som blivande läkare ser jag vårt yrke som en viktig del i det, och med den pågående social- och hälsovårdsreformen och dess upp- och nedgångar vet jag att vi har mycket arbete framför oss.
Snart börjar sändningen från slottet, och vi får se veteranerna tåga in och skaka hand med presidenten. De blir mer ihopsjukna och mera skröpliga för varje år som går, men det hindrar inte mig från att bli tårögd var gång jag ser dem. De tillhör en alltmer utdöende generation som gav sitt allt för att ha ett fritt Finland. Ett land med fri utbildning, med sociala stöd, med tillgänglig hälsovård för alla. Finlands rykte att vara ett melankoliskt land till trots är det kanske inte förvånande att vi är enligt vissa undersökningar det lyckligaste folket i världen.
Glad självständighetsdag alla thoracaler <3
Eder chefred för ännu 25 dagar
Teddi
*Thoraxklubban är inte längre i bruk, men berättelsen om klubban har cirkulerat i historiker.