Omtent, Omfest och Tänk om – när tenten inte bara går igenom

“Resultaten för blocktenten har nu kommit och hittas i Moodle.” Mitt hjärta bultar hårt och jag känner mig lätt svimfärdig, nästan illamående. Med skakande fingrar knapprar jag in mina inloggningsuppgifter samtidigt som jag undrar om allt det jag gjort, eller ännu mera, inte gjort utan läst istället, varit tillräckligt. Det är andra omtenten och tredje gången jag skrivit tenten och om känslan av otillräcklighet finns vid en kurstent, är känslan ännu starkare vid omtent när man läst vid sidan om av den annars rätt så hårda studietakten. Trots skoltröttheten som alltid kommer emot mig på våren fanns det inget annat alternativ än att försöka. Sommarjobbet står på spel, om jag inte kommer igenom denna tent, får jag inte mina rättigheter och kommer inte att få jobba. Som om inte första sommaren i läkaryrket i sig redan var tillräckligt stressande. Självklart vill man inte heller vara den enda på sin årskurs som inte får jobba som läkare.

Jag öppnar dokumentet med resultaten och letar reda på mitt studienummer. Underkänd. Plötsligt är där var fjärilarna i magen just varit ett enda svart hål. Vad gör jag nu?

———————————————————————————————————————————————

Vad gör man när tenten bara inte går igenom? Det här var sista tenten för terminen, nästa är i augusti. Får man ens skriva tenten mer än tre gånger eller blir det att gå om kursen igen? Måste jag bli på mellanår? Tankarna snurrar runt i huvudet samtidigt som jag känner mig helt tom.

Fastän det i stunden känns som om tiden står still, är det bara flyktigt. Några dagar senare talar jag med den som skulle ha varit min överläkare och förklarar situationen. Hon är förstående, det är trots allt inte första gången någon inte kommer igenom alla kurser, och är hygglig nog att erbjuda mig en plats som amanuensur. Med vissa undantag, kommer mitt jobb att vara precis som om jag hade mina rättigheter, men med den lilla detaljen i löneskillnaden – min månadslön minskar med närmare hälften.

Sommaren går i arbetets tecken, med långa dagar och så gott som konstant övertid, något jag inte känner att jag kan klaga på, av tacksamhet över att över huvud taget ha ett jobb. När augusti kommer går min enda lediga vecka jag har till att repetera för omtenten. När uni börjar på nytt känner jag mig trött, men lättad att inte längre ansvara för kroniskt sjuka patienter och motiverad att lära mig saker som jag under sommarn märkt att jag ännu inte behärskar. Samtidigt innebär skolstarten att återigen möta ångesten av att ha misslyckats, att vara efter klasskompisarna i en utbildning där allting sker i en viss takt och en känsla av att vara en bluff när kurser från föregående år är på hälft.

Hösten har sina upp- och nedgångar. Tenten skrivs om ytterligare en gång och det börjar i det här skedet kännas som att denna kurs kommer vara min baneman i fråga om att någonsin bli färdig. Samtidigt finns det positiva saker. När jag flera gånger hört om hur administrationen inte bryr sig om studerandena, tar studiesköterskan överraskande nog kontakt med mig. Hon uppmanar mig att diskutera med studiepsykologen och med min grupplärare för kursen för stöd och allmänna tips. Även mina klasskompisar stöttar mig gång på gång när uppgivelsen och känslan av dumhet håller på att bli för stark, samtidigt som de givmilt delar med sig av sina anteckningar, sina bästa tenttips och verkar som bollplank när något i kursområdet är oklart.

Våren kommer, sommarjobbet är bestämt och jag är fortfarande inte igenom kursen, trots ytterligare försök. När jag än en gång anmäler mig till tenten tar studiesköterskan kontakt igen och uppmanar mig starkt att inte skriva tenten ännu, utan att vänta ännu en månad och skriva den i samband med vårens sista kurstent och på det sättet få ytterligare en läsmånad. Hon menar väl, men jag orkar inte förklara till henne att jag inte klarar av att sitta till klockan åtta på kvällen tre gånger i veckan och läsa en månad till, utan säger bara att jag själv har en annan tent då, vilket också är sant.

27 dagar senare kommer resultaten. Jag är igenom, inte med ett fantastiskt vitsord, men klart igenom. Alla gratulerar mig och är glada för min skull, men själv känner jag mig bara så trött på tenten att jag knappt orkar tänka på den. Två dagar senare skickar jag in min ansökan att få fyrans rättigheter. På långfredagen kan man för första gången hitta mig på JulkiTerhikkis sökfunktion och jag går omkring och säger ” jag finns!, jag finns!”. Jag kan äntligen börja slappna av och känna att jag kanske kommer att bli en färdig läkare tillsammans med min årskurs.

Eller kanske inte. Parallellt med att ha läst till min omtent har jag gått alla de kurser som hör femte året till. Koncentrationen har därmed blivit delad. Även min studietrötthet har varit långt större än vad den skulle ha varit om jag bara kunnat fokusera på en tent i taget. Över 150 timmar av extraläsande på omtenter under läsåret börjar sätta sina spår. Inte heller mina fördjupade studier har kunnat fortskrida i den takt jag önskat då jag inte orkat ha två så pass stora projekt i gång parallellt.

Vår studietakt tillåter inte riktigt misstag, att man inte kommer igenom allting på första försöket. Underkänns man i en tent blir det lätt ett ekorrhjul där man så att säga gräver ett hål för att fylla ett annat hål. Även den dåliga tillgången på omtentamenstillfällen, försvårar saken. Två utsatta tenttillfällen och möjlighet att tenta tillsammans med andra gruppers blocktent blir tillsammans 5 tillfällen plus ditt första försök, låter kanske som många tillfällen, men faktum är att du oftast själv har egen undervisning på de andra kursexamenstillfällena som så gott som alltid är obligatorisk. Detta utan att beakta den snöbollseffekt där du i värsta fall samlar på dig många underkända tenter.

När jag började på medi var det många som gav som tips ”det finns alltid omtenter, men inte omfester”. Själv har jag också varit en av dem som upprepat detta. I mångt och mycket kan jag skriva under det här, och jag kan ärligt säga, att jag ännu inte ångrat en sits jag varit på. Vad som däremot jag skulle vilja att också skulle nämnas är att omtenter har ett pris, och att det i vissa fall kan vara högt. Orsaken till mina omtenter kan inte förklaras på att jag varit på för många fester, det är mer komplicerat än så. Det är en delorsak, tillsammans med skoltrötthet, dåliga inlärningsmetoder, osäkerhet i mig själv, uppgivenhet och prokastinering, för att nämna några faktorer. Orsakerna hittas i mig själv, och jag skyller inte på någon annan. Jag kanske inte ångrar sitser eller evenemang jag varit på, de gav mig många av de vänner som stöttade mig när jag läste, men priset på att inte få mina rättigheter på grund av en tent är ett pris som för mig personligen varit på gränsen till för mycket, såväl som bokstavligt som bildligt.

Då jag skriver inlägget har jag ännu en tent kvar i vår, medan jag väntar på resultaten på tre tenter. Jag hoppas att jag är igenom, i bästa fall med något annat än en etta. Om jag är igenom med en etta är jag också ok, för, ärligt talat, vem bryr sig egentligen? Jag är igenom. Mitt psykiska välmående är värt mer än vad fem timmar extra på Terkko är. Jag läser den stund jag orkar sitta och koncentrera mig, och när jag inte orkar mera, ignorerar jag mitt dåliga studiesamvete och går någon annanstans och njuter av våren, av mina underbara kompisar som funnits där jag när jag behövt uppmuntran och som finns där nu när jag bara vill ta en glass i solskenet och tala om livet. Eller så gör jag något helt annat. Det har jag förtjänat.