Volontärarbete i Indien
Jag har inte sovit på 40 timmar. Det var ett jävla strul att hitta rätt på flygfälten men nu har jag äntligen kommit till rätta och hittat en säng åt mig själv. Det är minst 39C i rummet och en ödla klättrar på väggen medan någon galning skriker på gatan. Jag är helt gråtfärdig. Ännu några dagar tidigare var jag hemma, där en del av släktingarna försökte övertala mig att skippa hela resan till Indien. Trots det åkte jag iväg och fick nu trösta mig själv med tanken att alla tidigare volontärerna hade återvänt hem i liv. Det skulle även jag göra.
Vart hade jag alltså hamnat? IIMC, Indian Institution for Mother and Child, är primärt en hälsovårdsorganisation som erbjuder hälsovård för de mindre bemögna i staden Kolkata och dess omgivning. Sedan IIMC grundades 1989 har organisationen expanderat och driver nuförtiden även skolprojekt, women empowerment project och microcredit-project, som möjliggör egen företagsamhet framförallt för de lokala kvinnorna. På våren 2016 reste organisationens grundare, Dr Sujit, på turné till Europa och kom även till Helsingfors Kvinnoklinik för att berätta om sin organisation och volontärarbete. En mörk höstkväll bestämde jag mig då att söka med, även om volontärarbete lät närmast som något hippien håller på med. Indien verkade ändå vara ett jätte coolt land. Framme i Kolkata påminde man oss, att vi inte hade kommit hit för att vara hjältar och rädda liv. Arbetet skulle enkelt och antagligen kännas aningen tråkigt. Högst antagligen skulle vi inte lära oss någonting nytt heller. Enkelt arbete i enkla förhållanden. Int störde de mig. Jag gissade lite att jag inte skulle rädda hela världen under den kommande månaden.
Jag hade ansökt om arbete inom hälsovårdsprojektet och spenderade därmed största delen av tiden på små kliniker i Kalkutta och små byar i närområdet. Som organisation är IIMC fullständigt oberoende av staten och därmed var omständigheterna på klinikerna väldigt, väldigt anspråkslösa. Lokala läkare gjorde diagnoserna och vårt arbete var att ge den egentliga vården. Detta innebar att mäta blodtryck, vaccinera, ta hand om hudinfektioner och ibland att ta blodprov. Eftersom vi var så många volontärer i juni fanns det inte alltid mycket arbete inom hälsovårdsprojektet. Då brukade vi delta i de andra programmen eller leka med barnen i daghemmet istället.
I juni var vi sammanlagt 29 volontärer från åtta olika länder. Under vår tid i Indien levde vi som en familj tillsammans och delade både de bra och de dåliga sidorna av vårt gemensamma äventyr. Ibland sjöng vi långt in i natten vi taket av vårt hus, ibland sökte vi stöd av varann då kulturen kändes för överväldigande.
Även om arbetet i sig var ganska enkelt, var jag super taggad över allt jag fick göra. Jag förstod äntligen hur man egentligen ska göra då man mäter blodtrycket och var ivrig då vi första gången skulle vaccinera patienter. Inget avancerat, men ändå mycket mer praktisk övning än vad prekliniken hade erbjudit. P.g.a. mina bristfälliga kunskaper i bengali, var även kommunikationen med patienten en utmaning. Då man i verkligheten bara kan säga “goddag, sätt er”, gäller det sig att minnas tillbaka på Strimman: titta patienten i ögonen, ha en öppen ställning, hälsa artigt. Det allra coolaste jag fick göra var att ta blodprov (the indian style). Även om de nog hade sterila nålar på klinikerna, hade de av någon orsak som vana att “tårka av” nålarna med bara fingrar innan de stack patienten. Detta var ett av de mest frustrerande sakerna i organisationen. Även om jag visste vad som var rätt och kunde förklara det till all personal på klinikerna, kunde jag inte ändra deras vanor.
Överlag balanserade jag ofta i mitt huvud mellan det som jag visste var rätt och landets principer, maassa maan tavalla. Alla vet att Indien är fullt med diverse resistenta bakterier och att antibiotikabruket är kaotiskt. Jag kom ändå till den slutsatsen att om jag vägrar att sköta patienter med antibiotika så kunde jag lika väl åka hem. Gällande de smutsiga nålarna valde jag dock att följa instruktionerna jag fått i skolan. Alltid nu och då tog personalen med glädje emot vårt kunnande men en stor del av tiden blev vi behandlade som bortskämda europeer som inte förstår sig på realiteterna i Indien. Det hade dom helt rätt i.
Innan jag åkte gjorde jag mitt bästa för att vara mentalt förberedd på vad som väntade mig. Jag visste att trafiken skulle vara fruktansvärd, det skulle lukta annorlunda och vara jätte varma, vem som helst kan googla det. Det som tyngde mig mest var fattigdomen som syntes överallt. Mängden människor överallt var större än jag någonsin hade kunnat tänka mig (även om jag googlade det) och de var alla VÄLDIGT fattiga. Men även om de var fattiga var de helt nöjda och sakerna rullade med sin egen takt.
Jag blev ganska överraskad när jag märkte att landet, som ännu några årtionden tidigare var en del av det brittiska imperiet, inte var det minsta vant vid ljushyade. En stor del av turisterna undviker indien p.g.a. kaotiska livet och diarre risken och även om det finns turister i landet, försvinner de bland den oändliga mängden indier. Det som i Finland 2017 skulle beaktas som rasism, var vardag i vårt liv. Alla frågade var vi var från och stirrade på vår ljusa hud. Vissa frågade om de kunde ta bild av oss, andra tog bild utan att fråga. Självklart skulle man ta bild när man såg något så underligt som en ljushyad.
En annan sak som överraskade mig var mina vänners och släktingars reaktion när jag sade att jag ska till Indien. Mites kun siellähän on niitä joukkoraiskauksia? Int precis den bästa mottagningen även om det var något som jag själv också hade ägnat en tanke åt. Även om kvinnornas situation i landet är väldigt dålig har massmedierna ändå gett en väldigt ensidig bild av Indien eftersom en del tycktes tro att jag blir våldtagen så fort jag stiger ur flygplanet. Det är inte sant.
Indien är ändå ett land där man ständigt jobbar för kvinnors rättigheter. Även om lagen redan i stort sätt ger de båda könen samma rättigheter, är verkligheten ännu långt ifrån jämställt. Själv använde jag t-skjorta och långbyxor istället för topp och shorts och undvek att röra mig ensam ute alltför sent (efter kl.22). Enda saken jag ibland upplevde otrevlig var det kontinuerliga stirrandet som varken berodde på det att jag klädde mig opassande eller rörde mig ensam. Jag råkade vara en europeisk kvinna.
Det som jag tyckte var bäst med Indien var hur jag själv lärde mig att leva i ett kaotiskt land även om jag aldrig trodde att jag skulle överleva. Efter en vecka hörde jag inte ens ljuden som ekade från gatan hela natten. Hettan, oljudet, lukterna och oredan försvann och blev en del av vardagen. Detta märktes senast då de nya volontärerna anlände i slutet av månaden och den bekanta osäkerheten ekade i deras röst. Hur länge tar det att vänja sig vid det här?
Som helhet är Indien en otrolig kombination av kaos och kultur. Hela landet är fullt med olika religioner, färger, dofter och liv. Samtidigt konkretiseras där alla framtidens worst-case scenarios som känns här i Finland känns som obefintliga problem. Överbefolkningen och föroreningarna syntes överallt och var ett verkligt problem i vardagen. Även om jag inte nu går runt Biomedicum med en turban på huvudet predikande om fattigdom lärde jag mig nog att uppskatta saker som ren luft, tvättmaskin, egen ro och trygghet. Efter allt detta kändes det passande att återvända till skolan och börja dagdrömma om kommande äventyr. Som volontär blev jag en del av samhället och kom på ett unikt sätt in i vardagen i Indien, något jag knappast hade gjort om jag varit som turist. Dessutom fick jag en massa nya vänner från runtom i världen. Till dem som fick ens minsta tanken om att åka och volontärarbeta vill jag uppmuntra att göra det! Det finns inget bättre sätt att lära känna ett lands kultur.
Mimmi Saarinen, M3