Till månen med en twist

Så var det dags igen för Teknologföreningens spex. Senast det begav sig var fem år sedan då vi fick uppleva ett äventyr i Sherwoodskogen med Robin Hood och vänner. Denna gång siktas det mot stjärnorna, då spexet Apollo entrar scenen.

Som spelplats fungerar Helsingfors konservatoriets konsertsal, så akustiken borde det inte vara fel på. Efter att alla knöt sig in i den slutsålda salen och jag tryggt satt mig mellan Knappen och Juju och de mest otåliga redan högljutt undrat “blir he na spex” är det dags för spexets Directeur Henrik Hillner att värma upp publiken med några väl valda skämt. De största skratten åstadkommer dock Juju när han öppnar sin öl i den tyst väntande salen.

Ouvertyren inleds med bekanta toner från spexet Cirkus Willi. Sedan sätter spexet igång med ett (av många) tal av president Nixon som berättar om sina planer att erövra månen. Efter det bör resten av karaktärerna presenteras, detta görs elegant genom anställningsintervjuer. De tre astronauterna Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins är självskrivna. Den på tyska brytande ingenjören Yrjö har en viktig roll i byggandet av raketen.

Det visar sig att det är dyrt att skicka upp en raket till månen så en alternativ plan utarbetas tillsammans med regissör Stanley Kubrick. För att inte göra det hela alltför enkelt har även en rysk spion nästlat in sig i Vita Huset.

Som det hör ett spex till spelar slumpen en roll och en månfärd är möjlig. En stor del av akt två utspelar sig i rymdraketen. Parallellt kan händelserna på jorden följas, en utmärkt lösning att använda den stora scenen för att skildra två platser samtidigt. Händelserna i rymdraketen, dess interiör och ljudvärld för onekligen tankarna tillbaka till det 59. thoracala spexet U-1206.

Spexets röda tråd var lätt att följa och genomtänkt. Karaktärernas öden blev en aning öppna i slutet. Rollerna var jämt fördelade, Nixon dominerade i början och den festliga sidokaraktären Kubrick blev en aning i skymundan under spexets gång. Det som fattades mest var tempo. I skådespelarnas (dvs scengångarnas) försvar kan påpekas att det var frågan om premiären, så rutinen infinner sig säkert efter flera föreställningar. Flera roliga teknologskämt berättades. Ibland blev handlingen en aning statisk då skämten avlöste varandra. Även väl många ejakulationsskämt berättades.

Kulisserna förtjänar en eloge. Som det hör teknologer till var elektronik införlivat med blinkande lampor (WOW). Dockteatern då månlandningen skulle förfalskas var ett genialt och roligt påhitt. 

Kort o gott ett bra spex som säkert blommar upp då rutinen infinner sig.

 -Matias Mäkinen