Om att hålla reda på 14 musiker

” En dirigent är den som dirigerar till exempel en orkester eller en kör. Dirigentens uppgift är att leda det konstnärliga arbetet och se till att orkestern, eller kören, arbetar som en enhet.”
– Wikipedia

Våren 2015 förlorade jag min spexoskuld.

​Första gången jag musicerade med en större grupp människor var i orkestern i spexet Afrikas Stjärna. Tillvaron för en klassisk pianist på hobbynivå är ofta rätt ensam.
Jag hade aldrig tidigare varit tvungen att titta på en dirigent (våren 2015 var det frågan om Oscar H) samtidigt som jag spelade. Vad gör ens en dirigent? Viftar med en pinne och sedan spelar alla eller så är de tysta. Typ. Nåväl, ett frö av inspiration såddes och tillsammans med min (också
nuvarande) dirigentkollega Noomi dirigerade vi spexet Freden i Kiel ett år senare där jag hade hand om orkestern medan Noomi drog sångövningarna med scengångarna och
dirigerade a cappellorna. Det var så pass roligt och givande att vi i år drog favoriten i repris med samma arbetsfördelning.

​Att vara dirigent är ett mycket mera kreativt arbete än att sitta som musiker i orkestern. Dirigenten är den som ser till att orkestern spelar tillsammans. Dirigenten sätter tempo för låtarna och hjälper orkestern att hålla takten samt hjälper orkestermedlemmarna att hitta in i låtarna efter en lång paus på typ hundrasjuttio takter. Dirigenten är den som bestämmer om intonation och dynamik; ska något låta bestämt eller melankoliskt, ska man spela starkt eller svagt, ska de här delarna i ouvertyren ha trumkomp eller ej eller ska man slopa stråkarna i ett arr som inte riktigt fungerar. När det gäller spexdirigenter handlar det också en hel del om att arrangera (dvs att skriva noter åt alla orkestermedlemmar) ouvertyrerna, scenbytena och de låtar som man inte lyckas tagga andra arrare till.

Om man som jag är mycket virrig och tankspridd och lämnar saker efter sig hela tiden kanske man inte har världens bästa förutsättningar för att bli spexdirigent. Man måste samtidigt hålla reda på (ca) 14 personers noter i 11 låtar, 2 ouvertyrer plus ett antal scenbyten och påminna folk att anmäla sig till spexturnéer man knappt själv kommer ihåg att anmäla sig till samt hålla reda på alla notställ och lampor innan föreställningarna. Med lite skärpning går det mesta att lära sig. Youtube har tutorialvideos på det mesta, också dirigerande. När man lärt sig att räkna till tre eller fyra går resten av viftandet ganska bra på intuition.

En stor del av tiden vet jag fortfarande inte vad jag ska göra av min vänsterhand, så ibland ser jag rätt hemiplegisk ut när jag dirigerar, men som med allt annat finns det alltid rum för utveckling. Jag kan inte komma på något annat specifikt som har utvecklat mig både som människa och musiker lika mycket som spexdirigering har gjort. Man lär sig skratta åt sina egna misstag som egentligen är roliga men som i stunden kanske känns en aning pinsamma, och att inte ta allting på alltför stort allvar (detta är en spexkliché). Min notläsningsförmåga har förbättrats avsevärt och min förståelse (och uppskattning!) för andra instrument än de jag själv spelar har ökat enormt. 

Att vara dirigent innebär att se till att det överhuvudtaget blir en orkester, att se till att orkestermedlemmarna är på rätt plats vid rätt tidpunkt och att banna sig över folk som meddelar i sista minuten att de blir borta från dagens övning. Att vara dirigent innebär att man är tvungen att arra de låtar som ingen annan vill arra, och att vara tvungen att säga ”nej, den här personen passar inte som scengångare” på lekkvällen. Att vara dirigent innebär att ligga sömnlös natten före genrepet då det finns allt för många saker som inte låter som de borde, blåsare som spelar i fel tonart och arr som borde ändras i sista minuten.

​Att vara dirigent innebär också att få se ens arrskapelser som man filat på in i minsta detalj utvecklas från den första övningen till premiären. Det hinner hända en hel del. När ens arr låter mycket bättre än man tänkt sig och då ens fantastiskt superduktiga orkester får en sliskig ballad att låta hjärtekrossande vacker glömmer man allt det jobbiga med arrdeadlines och stress inför genrep och premiär och tänkomjagtappartaktenpådetdärenaställetsomallaärosäkrapå och togjagnumedallasaker och jagglömdeköpamellanmål och varärmindirigentpinne. Spänningen i luften de där få sekunderna innan man räknar in ouvertyren under premiärföreställningen kan inte jämföras med något annat; nu börjar spexet. När orkestern spelar precis lagom med legaton och alla crescendon och sotto vocen på precis de rätta ställena får man kalla kårar och all nervositet är som bortblåst. Efter finalfinalens sista modulation, efter att den sista tonen klingar ut och publikens applåder överröstar allting annat, är det svårt att inte älska att dirigera en spexorkester.

Sara Storvall,

Dirigent 2018

Sara med årets orkester.