Öga mot öga med Österbotten, del 2

Blott hade vi hunnit dra in lite mikropartikelfylld Helsingforsluft i våra lungor efter hvc-veckan i Närpes, när det var dags att sätta sig i tåget och styra kosan mot Vasa, närmare bestämt Vasa centralsjukhus (VCS) och ännu närmare bestämt lungavdelningen där. Därmed: Tjenatjena Vasabloggen, nu ska vi berätta om vår andra prövning i Österbotten! Tåget visade sig vara ett smidigt alternativ till personbil då man ju kan idka effektiv tidsanvändning medan man rusar fram längs med statens järnvägar, och således hann vi med god marginal lära oss allt om lungmedicin under den dryga fyra timmar långa resan.

Tåget från soliga Helsingfors till kyliga Vasa.

Då vi anlände till Vasa och tog våra första försiktiga steg ut på perrongen möttes vi av en kylig och mörk stad. Vi hade aldrig förut åkt tåg in till Vasa och befann oss därmed i obekant terräng, men då vi såg oss omkring för att göra en situationskartläggning kunde vi till vår stora glädje se Omena hotelli, som var bekant från alla inlandsturnéer, i horisonten, och detta aingav oss trygghet. Sedan var det dags att hoppa på taxi, köra via sjukhuset för att hämta nycklar, och därefter stiga in i vårt nya familjehem för veckan.

VCS hyr ett antal cellägenheter i Sunnanvik av VOAS (Vasas motsvarighet till HOAS), i vilka studeranden liksom vi får bo under sina praktikveckor. Lägenheten bestod av ett kök med matbord, ett badrum och tre en-personers rum, varav vi tilldelades varsitt. Vi fick aldrig någon tredje kompis med oss i det tredje rummet, trots att vi turvis hoppades på och bävade för det. Till en början kändes det litet ovant att inte längre sova bredvid varandra i samma rum, men efter några nätter vande vi oss nog vid att på kvällskvisten godnatta varandra från varsin dörröppning, för att sedan i arla morgongryning med sömnfyllda ögon och rufsig kalufs åter kika ut genom dörren med varsitt piggt god morgon.

Själva praktikveckan började på måndag kl. 8. Från Sunnanvik till VCS är det 2,6 km, vilket betyder att det tog oss 25-30 minuter att gå beroende på gångmotivationen. Den första morgonen var sagda motivation rätt så hög, eftersom Vasa över natten hade omvandlats till något som kändes som Sibirien, med -8 C och en isande kall vind från havet. När vi väl kom till sjukhuset (i jättejättegod tid, vår vana trogen) så välkomnades vi av den lokala utbildningssköterskan. Hon höll en liten infoföreläsning åt oss och en skara andra kandidater från både Uleåborg och Åbo, varefter hon tog runt oss på en liten rundvandring. VCS är en labyrint utan like, speciellt för en liten kandidat som besöker stället för första gången.

Wow!

En smärre motgång som vi möttes av redan under de första timmarna av veckan var sedan att lungavdelningens överläkare, som var den enda som visste att vi var på kommande, var på semester, och att således ingen av de närvarande läkarna eller sköterskorna visste om veckans kandidatvisit. Biträdande överläkaren Johan var dock inte långsam att ta oss under sina beskyddande vingar, och således var vi nog riktigt välkomna och sysselsatta hela veckan ändå.

En vanlig syn för Vasas lungpatienter.

Våra dagar förlöpte i lite varierande mak, under veckan fick vi vara med om avdelningsrond, bronkoskopier, en EBUS, pleurapunktion, polimottagningar, rtg-meeting och ett videomöte med TAYS. Liksom vardagen var också patienterna av varierande mak, från unga astmatiker som nyss flyttats över från barnsidan, till närmare 100-åriga gubbar och gummor med långvarig slemmig hosta. Bulken av patienterna bestod föga överraskande av pneumonier, COPD, lungcancer och sömnapné, men vi fick också se ovanligare fall, som misstänkta tuberkulos- och aspergilluslungor och en invecklad pneumoni till följd av en muskeldystrofisjukdom.

Roligt nog visade det sig att Johan mycket gärna delade med sig av sin stora kunskap till oss, och om det råkade bli över strötid visade han oss bl.a. hur en bra remiss ser ut, hur man ser på thorax-CT-bilder och hur man sätter in en pleuradrän på lungläkarvis (något avvikande från vad vi hade lärt oss under traumatologikursen tidigare).

Sjukhuset, bild lånad av Vasabladet.

På onsdagkväll hade Johan nattjour från 21-8, och ivriga kandidater som vi är, så rustade vi oss ivriga till sjukhuset till nio, för att hjälpa till i jourrusningen några timmar. Vi tänkte oss att vi skulle mötas av ett hav av patienter, t.ex. COPD-exacerbationer, pneumothoraxer, någon knivhuggning i lungan, kanske en medicinorsakad ARDS, anafylaxier och brutal blodhosta. Förrän vi började berättade dagsjouren att den senaste inre med-patienten kommit kl. 17, så vi tänkte att vilken tur, då kommer alla säkert nu till natten. Tji fick vi! Efter halv elva, då inte en enda patient uppenbarat sig, sa Johan åt oss att gå hem och sova. Följande morgon berättade han att han haft totalt två (2!) patienter under hela natten, varav den första kom först efter kl. 2.

Nå fanns det mer att göra om kvällarna i Vasa än i Närpes? Liksom föregående vecka idkade vi sunda levnadsvanor med gym, länk och studier om kvällen. Sjukhusets gym visade sig vara lagom stort och välutrustat, och rymde väl både oss och ett flertal andra sjukhusanställda på en gång. Runt Sunnanvik finns dessutom många natursköna strandrutter att länka längs med. Vi hade dessutom länge talat om att besöka Magokoro, den mycket berömda sushirestaurangen i Vasa, så på tisdag kväll tog vi oss in till Vasa centrum och Rewell center, där vi smakade på exotiska sushibitar med bl.a. mango, jordgubbar och kiwi i. Gott!

Summasummarum var veckan väldigt lyckad, även om ingendera av oss primärt har tänkt bli lungläkare som stor. Vi blev varmt mottagna på sjukhuset och lärde oss massor! Därmed ger vi denna lungvecka fem bronkoalveolära lavationer av fem, och rekommenderar varmt VCS för våra yngre kolleger. <3

VaCharlotta och VaSara