Sista första dagen
1814 dagar. 59 månader och 19 dagar, eller 259 veckor, eller 4 år, 11 månader och 19 dagar sedan jag satt på bussen på väg mot Mejlans, mot Biomedicum och min första skoldag i form av medicine studerande. Jag tog ett foto som jag skickade till min pojkvän för att visa att jag hunnit till bussen (min tidsoptimism har alltid varit något av en kamp att övervinna för mig). Jag gick igenom mina bilder när jag bytte telefon och hittade den bilden pånytt. Seendes tillbaka på den bilden rör sig många tankar i mitt huvud. Nästan 5 år har gått sedan den dagen och idag hade jag min (förhoppningsvis) sista första skoldag någonsin.
Nästan 5 år har gått sedan jag satt på bussen med ett lite spänt leende, rätt nervös och spänd över vad framtiden skulle ha med sig, samtidigt som jag knappt kunde sitta still av iver och det glädjerus jag fortfarande, exakt 2 månader sedan jag fått reda på att jag verkligen hade gjort det, att jag hörde till de ca lyckliga 30 som skulle börja studera medicin på svenska hösten 2014, kände.
Bilden som jag tog idag, har ett betydligt annorlunda leende vågar jag påstå. Det är ett mer lättat leende, lättat att få komma tillbaka efter en sommar av idogt arbetande och ansvarstagande på hälsostation. Det är också ett lite melankoliskt leende, början på slutet för min thoraxkarriär är här. I leendet döljer sig även en glädje att få se alla de vänner jag fått under de nästan 5 åren och som jag saknat och knappt träffat under sommaren då vi alla varit utspridda runtom i Finland
Där jag sitter i föreläsningssalen och återigen, för sjätte året i rad bli påmind om att vara i tid på undervisningarna, att meddela om man inte kan komma och att inte tala om medicinska patientdetaljer på allmän plats, börjar blicken gå ut över det människohav som jag befinner mig i och som bildar min årskurs. Jag märker jag en kille som jag inte sett förut och som ser allt mer nervös ut. En minut senare stiger han raskt upp och mumlar något om att det här inte är introföreläsningen till ettorna, och går ut ur salen.
Lite skulle jag själv vilja följa med honom. Börja om från början och faktiskt den här gången lära mig allting från grunden och inte i panikläsning före tenten. Uppleva en gång till en thoraxfest där allting är nytt och spännande. Njuta av att vara studerande fullt och helt, med all den frihet som det innebär att inte ansvara över patienter på sommarjobbet. Och framför allt, bara njuta av all den iver och inspiration som man hittar hos de yngre årskurserna.
Samtidigt måste jag vara realistisk. Jag vet att allting har ett slut. Att studera medicin med er har varit once in a life time experience och tack och lov för det, för nu 5 år senare, vet jag inte alltid hur jag orkade med allt. Alla förberedelser inför undervisningar parallellt med olika funktionärsuppdrag som nästan var som ett halvtidsjobb, och dessutom hinna och passa på att äta gratis mat hos föräldrarna förutom allt annat, gjorde ju att jag knappt hann hem via min 16 kvadratmeter stora etta på Medioma.
Idag är början på slutet. Lätt melankoliskt sitter jag och halvhjärtat lyssnar på hur arbetshälsan hör ihop med hälsovården. Hur gick 5 år så snabbt? Jag tröstar mig med att idag är också slutet på början. För även om mina 5 senaste år på Thorax har på många sätt definierat mig som läkare och kollega har jag framtiden framför mig att bli bättre på det jag känner mig osäker på och utveckla de sidor som jag känner mig starkare på. Och oberoende var jag är så vet jag att i botten har jag de vänner jag fått via Thorax och studierna att falla tillbaka på, att fråga när jag är osäker och få höra uppmuntrande ord när arbetsdagen känts extra tung. De kommer bara att bli mera upp till oss själva att ses regelbundet när inte Thorax och studierna för oss samman.
