Air Yoga med Thorax

Måndagen den 23 april satte mig jag och min goda eller BÄSTA vän med post-Ylonzala tomma blickar i metron mot Fiskehamnen. Vi var på väg på Air Yogan som Thorax idrottsansvariga förtjänstfullt ordnat möjlighet att prova på, på Poledancing och Air Yoga-studion Vertical Club. Vi visste inte riktigt vad det var vi hade gett oss in på, och hoppades i den rådande sinnesstämningen främst på att det kommer att handla så mycket som möjligt om att bara hänga avslappnat i ett tyg från taket, och så lite som möjligt om fysisk ansträngning och svett. Vi bävade också redan i förväg för hur dömande yogaläraren antagligen skulle komma att titta på våra otöjbara extremiteter.

Då vi klockan 17 fick uppmaningen att öppna dörren till salen och stiga in i Air Yogans stämningsfulla värld möttes vi av ett rum fyllt av gröna lianliknande tyg som hängde från taket. Bland dessa lianer banade sig den tidigare thoracala yogagruppen sin väg ut ur salen, och till vår post-Ylonzala grupps lättnad verkade inte timmen ha varit alltför betungande eller mustutsugande.

Naturligt nog började timmen med att alla valde ett liantyg åt sig och därefter placerade en yogamatta under tyget. För mig själv tänkte jag att mattan nog inte är mycket till mjukning ifall man i något skede skulle trilla ner från sin lian. Som första rörelse fick vi smidigt hoppa upp att sitta i tyget, för att påbörja inledningsmeditationen. Vidare gjorde vi en rad klassiska yogarörelser, där vi stod med tårna och armarna riktade åt sina rätta håll och tänjde olika kroppsdelar.

Ungefär halvvägs var det dags att inleda den hängande delen av timmen. Vi hängde lite med framsidan nedåt, medan tyget stödde oss vid höftbenen. Även om tyget tryckte in i våra ovana höfter och känseln i tårna efter några minuter försvann på grund av åtklämda femoralisartärer så var det riktigt roligt att hänga med fötterna dinglandes i luften bakom sig, rätt så nära den bakomvarandes ansikte för att bidra till en naturnära zen-upplevelse.

Till följande hängde vi lite på rygg, med tyget bakom korsryggen och framför låren, som vart och ett spretade långt åt sidorna för sitt brinnkära liv, ty vi räknade lätt ut att man nog slinker ner genom tygögglan, med nacken före i golvet ifall benen placeras förnämt ihop under denna rörelse. När vi väl hade hittat en bekväm ställning med fötterna upp och huvudet ner var det dags att slappna av, och bara hänga. Och som vi hängde! Ryggen knakade och hjärnan syresattes, och under hela hänget blev var och en säkert minst 2 cm längre! Senast i det här skedet av timmen började jag fundera på möjligheter att installera ett eget air yoga-tyg hemma i mitt vardagsrum!

Höjdpunkten i slutet av timmen kom då vi fick lägga oss på längden innanför tyget, så att vi alla dinglade runt som larver i våra puppor i rummet. Tryggt inlindad som en bebis i tyget passade det att slappna av i slutet av timmen, och låta tankarna flyga bort från både skolarbeten och andra tyngande ärenden. När vi till slut steg ut ur yogasalen märkte vi att vi nog aldrig känt oss så lätta om steget och lugna i sinnet som efter hängyogan!

Jag ger upplevelsen fem uppåttittande hundar av fem, och ser framemot nästa evenemang som idrottsansvariga ordnar!

/Sara